memoriaa.blogg.se

Ibland slår det mig hur himla glad jag är över att gå i musikklass och just i den
musikklassen jag går. En av dom få platserna som jag verkligen känner mig bekväm i.
Och jag får göra det jag älskar att göra mest, hålla på med musik.
Och visst jag hatar små ungarna som springer runt och skriker i trappen och att de
ens finns en sju vånings trappa...och all personal som inte har fixat schemat ordentligt
men de finns ingen annan stanns jag hellre skulle gå just nu.



Bara ca två veckor efter att jag börjat hade jag mitt första framträdande på kulturama
med låten "Your laugh" mer korrekt engelska - Your Laughter
Första gången jag uppträdde själv i överhuvet taget.
It was a game for two, but not for us. Alla 16 åriga tjejer måste ha en deppig kärleks
låt.... dock hade jag väll några fler än 1.



Våren kom och körde mitt andra uppträdande på lunchkonserten med låten
Don't tell me. Som skulle komma att ältas en period fram över till vi sett till att alla
hatade den. yes. "You're so sweet and I wonder If you ever really knew me at all.
For you I am a saint and I'm sorry if this hurts you"
En annan av dom där deppmode låtarna. Den här konserten var väll ingen hit, hade
haft för lite tid att öva och allt lät rätt osynkat men jag tror jag var glad ändå.
Finns inga riktigt bra bilder från den här konserten...


Sen började en tjej vid namn Anna visade sig att vi skulle ha rätt kul ihop och hon
skulle bli en av mina närmsta vänner. Dock tyckte jag att hon var en idiot i början som
lämnade rytmus och allting.
Den 31 januari skrev jag , "Vi har en ny tjej i klassen o hon är as shysst :) Anna."
Fina fina Anna .

I våras så hade vi singsongarnas vår konsert och jag körde "nothing to deny".
Ett uppträdande som jag blev riktigt nöjd med, älskade den stadiga basgången.
Framför allt så var de det roligaste framträdandet jag någonsin gjort.
Grymma var dom som kompade! "You can cut me down, you can call me a clown, you
can even make me cry but i got nothing to deny." Kommer ihåg hur stressigt allting
var då och träningen blev för mycket. Den här låten skrev jag när jag var så trött
på träningen att jag inte ens tyckte att de var kul längre utan bara ville lägga av.


Sen var det dags för lunch konsert igen och jag körde en låt som heter
"shame on you". Jag inledde min låt med " Ibland blir man bara så förbannad så
man bara vill ha sönder allting och en  dag så blev jag så där riktigt förbannad men
istället för att gå och ha sönder allting så skrev jag den här låten" Låten handlade om
när jag var riktigt ledsen/arg på min bästavän och jag fattade inte riktigt vad som hände.
" Your new bots doesen't fit as good as the old, and I called you a several times but you
have'nt picked up the phone. Are you gonna let me go"?
Tyckte inte om den här låten från början men på konserten så satt bara allting perfekt.
Arret var snyggt, och på nått sätt lyckades jag hålla melodin medans nicole körde en
hel konstig stämma. Den här låten blev också en låt som ältades sönder.

Och det här är från senaste fredagen som jag redan berättat om.
Hela framträdandet blev lite små taffligt för de blev rätt rörigt med arret.
Men som jag sa förut alla gånger kan inte vara de bästa. Hur ska man då veta hur man
ska bli bättre? Men de var kul iallafall, en utmaning. Nu har jag varit tillräckligt ego nu
ska jag äta mat och läsa säkerts blogg

Puss på er!
Molly