memoriaa.blogg.se

ÅÅ vad jag saknar sommaren!! Jaa kanske till och med det där innebandyjobbet haha.
Världens finaste bästa vänner!

Musik är allt och lite till. Jag tänkte på det idag, fortfarande är jag förvånad över det
här lilla samhället jag lever i tillåter mig hålla på med musik. Men jag är otroligt
tacksam över det. För det finns nog inget som gör mig så glad.

Jag kom på en grej. Jag ska välja ut en bokstav varje dag och sen ska
jag skriva lite vad jag tycker om saker på den bokstaven.
Dagens bokstav är F!

FÖTTER
Med skor på, yes, good, fine. Men utan nej tack. Vad är fötter
egentligen? Något som man alltid slår i i tröskeln och som alltid
fryser. Och nu kanske de är för att jag har cp fötter som ser ut
som trollfötter men de är alltid några skor som inte passar.
Och dom är bara fula.

FÖRHÅLLANDE
Det här är väll inte direkt min piece of cake heller. Min största
erfarenhet har av förhållanden sträcker väll sig till att jag stått
i köket och min bror och hans flickvän suttit där. Va konstigt
formulerat....jag vet inte hur jag ska förklara.Jag har väll kanske
någon slags "skräck" för förhållanden. Nog mest för att jag ser
en bild framför mig med ett par i en tv soffa med en never ending
hög av filmer eller en bild av fika stunder med pojkvännens mamma.
OCH JAG VET. Förhållanden blir vad man gör de till men ändååå!
Men de värsta jag vet med förhållanden iaf är....bebisspråket. Detta oförnekliga
jävelskap som uppstår så fort ett par blivit offentligt. Går alltså
ut på att man pratar med sin partner på ungefär samma sätt
som man pratar med sin hamster.
Tjej - Bjäbb bjäbb
Kille- Va? bjäbb
Tjej- Bjäbb bjäbb bjäbb
Kille - Bjäbb bjäbb bjäbb bjäbb
Tjej - ...Bjäbb
TRANSLATE
Tjej - Jag ville ha den rosa kudden
Killen- Va, vad sa du älskling(faller in i bebis spåket)
Tjej - Jag ville ha den rosa kudden!
Killen - Ååå förlåt älskling! här
Tjej:...tack
Bebisspåket har ALLTID ett tycka-synd-om-tonläge. Jag hatar det.
Okej nej men jag tror bara inte att de är min grej med förhållanden.
Möjligen när jag är 30. Är inte 30 en typisk förhållande tid??
Men ditills klarar ja mig fint utan.

FISK
Något som man äter,biter ihop och sväljer

FÖRÄNDRINGAR
Här är jag faktiskt lite delad. Can't live with them, Can't live without
them. Jag är en som person som ALLTID behöver ett mål att sträva
efter och så tror jag att de flesta är. Om livet står till får jag panik och
blir deppig. Därför behöver jag ständigt förändringar. Kan kanske
förklara varför jag gått på 6 skolor i mitt 17 åriga liv. Men sen finns
det ju dom saker som ALDRIG får förändras. Som sommrarna på
småland! Jag menar hela min uppväxt är trots att delvis baserad på
den platsen. Och skräcken för att släktingarna ska växa upp och
skapa en egen familj med eget sommarställe finns alltid där. De
finns ju hur många sånna där exempel som helst. ELLER när
mamma kommer hem med änglamarks A-fil och tror att de är
samma sak som ARLAS A-FIL. NEEEJ!!

Puss

Hej hopp
Försöker fixa sånt som måste fixas. Försöker fixa sömnen, fixa
plugg, fixa sång tider. Och jag har äntligen kämpat till mig en plats
på kulturskolan här i värmdö. YES! Efter massa samtal och mejl.
Jag har satt upp massa grejer som ja ska "leva efter" som jag
kommit på efter misstag, andras misstag och efter många stunder
av pinsamheter hahah.

Samtidigt kan jag tycka, kan man aldrig vara smart nog att kunna
förstå när man gör "rätt och fel" innan de är gjort? Det värsta jag
vet är medelålders personer som säger : Du förstår jag började
röka för länge sen när man var ung och dum, skulle jag välja om
skulle jag aldrig börjat. Visst de var säkert så, men samtidigt
skit snack. Att säga att man var ung & dum funkar inte.
Man är inte omedveten om allt,man vet vad man gör.

Haha snöa in på onödiga saker, men aa de är klart man måste
måste göra misstag också. Sen är de upp till en själv att
bestämma vad som är rätt och fel.


Här är en låt jag gillar från Anna Ternheims nya skiva. Hon spelar på Sveriges Radio
på fredag halv 1 och jag tycker att ni ska gå om ni har möjligheten.

Puss!

Kommer kanske inte att kunna skriva på ett litet tag för jag måste styra upp
några saker. Men jag ville göra en kort klyshig hyllning till några av mina
fina vänner, sen är de gjort och jag behöver inte göra de igen ;) hahah

Puss!

Saga, vet inte hur många gånger vi bara har gråtit av skratt och
fått magkramper eller hur många gånger vi har suttit vid gungan
och pratat i timmar om allt som besvärat oss. Ringt och bett om en
stund vid gungan när allt bara känns skit eller när vi är helt
överlyckliga och förrvirrade. Du hjälper mig alltid upp på benen
igen när jag tvivlar på mitt muciserande och undrar vafan jag håller
på med, även fast du alltid är för snäll ;) Jag hoppas jag har hjälpt
dig på samma sätt som du hjälpt mig och jag kan inte vänta tills
sommaren då vi ger oss iväg till ett nytt emmaboda äventyr.
Vi är kalle och långben, vi är shrek och åsnan vi är allt de där som
hör ihop. Love youu til the end of time!

Anna, du är rätt flummig men då är de ändå rätt tur att jag är det
med. Vet inte vad det var men det var något som bara klickade när
vi pratade. Du var så olik mig och jag tycker fortfarande att de är
konstigt ibland att vi lyckas vara så bra vänner som vi är. Men de
är någonting med dig och mig och de finns få personer som förstår
mig så bra som du gör. Du ser sällan mina problem från ett ytligt
perspektiv utan med nästan samma som mig och de är väll kanske
de som gör att du förstår mig också. Men de jag nog tycker mest
om med dig är att jag alltid känner mig trygg med dig oavsätt
vilken situation. Så du får se till att alltid finnas där tillhands ;)
För jag behöver dig!

Johan du är min bästavän och jag vet inte vad jag skulle
göra utan dig. (men skulle väll antagligen ruttna i nått hörn)

Hahah snygga tjejer i plast dress. Julia du är så himla smart och
tillsammans kommer vi alltid på massa roliga idéer. Alla konstiga
filmer vi gjort och dom där sommarnätterna då vi gick promenader
och pratade om allt och inget. Det är alltid lika kul att spela låtar ihop
med dig och jag hoppas vi kommer fortsätta med det. Inte visste jag
att du skulle bli en så bra vän när du dök upp där i skolan. Vårat
musik intresse har alltid legat i centrum  och jag kommer ihåg när
jag gav dig yeah yeah yeahs skivan och vi började spela covers.
jag var så glad att jag hittat någon som du. Fina fina julia!

(Första tävlingen DM-guld)

Förra söndagen var jag med Emelie och kollade på Twisters
juluppvisning. Som nog de flesta vet så har jag slutar med
cheerleading. Ett val mellan cheerleading och musik.

Iallafall de kändes konstigt att se alla cheerleaders springa
förbi mig med rosetter inför uppvisningen och där stog jag
17- årig amatör musikeri  tjock vinterjacka som en stor idiot.
Fick nästan ett ryck att springa fram till min gamla tränare
och fråga om vi skulle gå och sätta på oss dräkterna än.

Jag frågade mig själv varför jag gav upp det här?
Svar: Jag skulle satsa 100 % på musiken.
Nu då Molly hur jävla bra har du blivit för de?

Men sen minns jag de sista veckorna innan tävlingen förra
året och inser varför och att jag har gjort rätt.
Jag har aldrig hört hemma i idrotts världen och det kommer
jag aldrig att göra.

Laget var iallafall bättre än någonsin och jag tvivlar inte en
sekund på att dom har chansen att ta guld i år igen!

Puss!

Ibland förstår jag ingenting, ingenting alls.

Jag hörde nyss ett skit jobbigt reportage om en tjej som hade en bror som knarkade och hela tiden försökte rädda honom tills den dagen då det var försent. Och det är nu jag skriver ett inlägg om att knark är dålig som ingen tar till sig. Jag har inga större kunskaper av hur knark påverkar kroppen eller någon statistik över hur många som dör varje år pågrund av knark av olika slag och dess effekter. Det ända jag vet är att folk fortsätter falla till döds som dominobrickor på grund av det och att inget blir bättre. Anledningen till att man börjar kan vara många,flykt från verkligheten, grupptryck, eller bara nyfiken? Är det så otroligt som alla säger? Jag säger inte att det inte är askul eller skit coolt, för jag vet inte men jag tror inte att det är värt det. Jag tror inte att det är värt att ta risken. Kanske tänker man "men vadå den här skiten till liv är ändå ingenting" men det är vad man känner i den stunden. Jag är nästan säker på alla har kännt att livet inte räcker till eller att det bara vore skönt att försvinna utan att nån märker något. Men ingen kan säga hur framtiden ser ut. Ingen kan garantera att saker blir bättre men inte heller att de inte kommer att förbättras. Jag trodde aldrig att jag skulle gå singsong linje på kulturama med världen bästa klass eller att jag skulle råka få diagnosen skolios som jag skulle må skit över i år. Man vet ingenting. Själv har jag aldrig kännt av något starkt grupptryck. Visst jag har tvingat mamma att köpa ett par speciella jeans för ALLA har dom såklart ja var tvungen o ha dom också tänkte jag. Men jag har aldrig kännt en klump i magen om folk t.ex frågat om jag vill ha en cigg eller kännt att det är en ansträngning att säga nej. För jag vet att det inte är värt det. Jag kan förstå om folk känner att de är skit jobbigt när folk förväntar sig att man ska bete sig eller handla på ett visst sätt. Men tro mig folk bryr sig inte så mycket som man tror att de gör. Ingen orkar lägga ner någon större energi på att fundera över varför man inte knarkar eller röker eller vad fallet än gäller. Och när det gäller att fly från verkligheten så känns det som att man måste sakna något i sitt liv. Allt kanske känns så mycket bättre för stunden men de är nog smartare att ska ett mer långvarigt botemedel. Nu skulle min svenska lärare rätta mig och säga att man inte bör använda "kanske" i en argumenterande text men jag kan inte garantera något eftersom jag själv valt att avstå från knark. Det är bara mina åsikter och tankar samlande i en text. Oftast vill jag bara slå folk i huvvet för att de ska fatta men den metoden är troligen inte så effektiv. Och ibland tänker jag bara " idiot, du får skylla dig själv" men nu råkar de vara så att de påverkar oftast inte bara personen i syfte utan många andra i omgivningen så... Hah det här var allt för mig för nu.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.
Håller inte koll på någonting. Ingenting. Och det enda jag tänker på är
musik och problem. Så himla positiv tjej...
Ibland man bara gå i ide i en månad eller två.

Fick reda på idag att min kära Ada dött. Min farmors hund som vart med funnits
så länge jag kan minnas. Ada var alltid lika sprudlande glad och man blev så
lycklig när man såg henne för hon sken upp när man kom till henne. Dom sista
åren så skaffade hon sig en bästa vän(en katt) som kallas Apan. För varje gång jag
kom till värmland så var jag alltid lika rädd för att Ada inte längre skulle vara där
men sen var hon de ändå ovasätt om hennes hälsa gick upp och ner. Och varje
gång var hon lika glad. För varje gång jag lämnade henne så sa jag till henne att
jag älskade henne ifall hon inte längre skulle vara där nästa gång. Och nu så är
hon borta. Tänk att sånna här saker alltid inträffar när man minst anar de.
Fina fina Ada.

Hah känner att ja är bra på att hålla uppe en glad & rolig blogg...
Imorn blir får jag fixa ihop nått bättre!

Hur tänker människor?? Hur FAN kan man utvisa en 91-åring kvinna som är DEMENT
HALVBLIND OCH HJÄRTSJUK till Ukraina när hon inte känner någon alls där och har
alla sina släktingar i Sverige?? Jag och pappa blev så jävla förbannade när vi hörde
de här så det var nästan en slå-i-bordet-tusen-gånger-om rektion. Jag skulle så gärna
vilja höra vad migrationsverket har för skäl för att utvisa henne. Idioter

(nu har de meddelats att hon får stanna permanent) - 18/10

Jag och Anna rusade ner för alla trapporna idag för att kolla in de nya singsong
ettorna i kafeterian. Hahahahah sånna dramaqueens. Stog och bet oss i läppen
medans vi kollade på uppspelen. Vi vill le och vara glada för deras skull men
sen kommer den jävla låt-dom-inte-vara-bättre känslan krypande.
Haha vi är så dåliga, alltid ständigt jämförande. Och dom var fakriskt skit
duktiga,knöt sig lite i magen där. Jag är inte längre så himla pepp på lunch konsert
imorn kan ja ju bara säga. Men som min kära pappa säger: Kör bara på med ditt
egna race, de är viktigast.

Så vi kör på de pappa
Gonatt!

Framtiden. Vad vet vi om den egentligen? Ingenting.
Verkligen nada. Ibland känns det otroligt jobbigt att aldrig vara
säker på hur saker kommer att bli. Men de vore ändå rätt
tråkigt och trist om vi visste allt redan. Få ett schema i handen
för livet framåt. Men det är bara det här med när folk i ens
omgivning förendras som det slår mig, Hur blev det såhär?
Som när gymnasiet satte igång. Då kändes det som allting bara
bröt ut på samma gång. Otroligt många förändrades något
enormt. Helt oväntat, bara sådär. Men nu i efterhand så tror jag
att den här förändringen var något som legat och gnagt på ytan
under en längre tid. Jag tycker det fortfarande är lika jobbigt
att möta någon som man inte träffat under en längre tid och
upptäcka att det inte är samma person som man kommer ihåg.
Och jag känner fortfarande samma lättnad när samma sak händer
men jag upptäcker att ingenting har förändrats, att allt är som de ska
vara. Fast ibland är förändringar också något av det bästa.
Det finns både bra och dåliga, det enda jag vet är att de behövs.

Johan. Min bästavän. Jag tror jag hatar honom 50% av tiden
men de är bara för att. Det ska lixx vara så. Skulle jag beskriva
Johan med 3 ords skulle jag nog säga: envis, asrolig och konstig.
Precis som de ska vara, den perfekta vännen.
Ibland skulle jag nog mer se johan som ett syskon än en vän. Och
det är svårt att sätta ord på varför men det känns så ibland.
Annars skulle jag nog kalla honom för min själsfrände, även om
det låter så otroligt klychigt så är de nog han som är min själsfrände
om man nu har en. Vi tänker i stort sätt likadant fast vi är olika.
Nästan som att läsa andras tankar bara att man bara kan göra det med
en person och endast ibland. Vi behöver bara ge varann en blick och vi
fattar direkt. Vi har också exakt samma humor, den bästa humorn.
Johan är sådan där vän som man önskar sig en sån där som förstår
utan att man behöver göra så mycket. När jag först träffade Johan
tyckte jag att han var en elak egoistisk snobb som var sådär härligt
självupptagen och osympatisk. Nu 6 år senare sitter ja här och skrattar
åt det. Hur jag första gången kom in i hans rum och han fräste åt mig
att inte röra nått och jag blev jätte rädd. Hur han stolt visade upp sina
mästervärk och skröt om hur skickligt gjorda dom var.
Haha det var goda tider de. Hade ALDRIG trott att jag skulle bli så
pass bra vän med honom som jag blev, men framtiden är
oförsigbar ;) Joggi du kommer alltid att vara min lilla favorit snobb ;)

Det här med med självförtroende. Det är något jag
spenderar mycket tid att fundera på. Hur skaffar man det och
hur får man det att stanna. Jag har inget riktigt svar på den frågan
men jag tror iallafall att det är väldigt inviduellt. För min del behöver
jag ständigt vara kreativ och vara bra på något för att ha bra själv
förtroende. Jag tål inte att bara vara en i mängden, ja står inte ut.
Som stig säger: Du måste vara bäst annars är du sämst.
Inget bra mål eller citat egentligen. Andra söker uppmärksamhet
i mänger för att få bekräftelse. Men jag skulle nog säga att de handlar
om att unvika hamna i vissa situationer, att inte sätta sig i roll
och sedan växa in i den. Precis som jag har gjort så många gånger.
Om och om. Men när jag tänker på det så är det rätt sjukt. Hur
otroligt mycket saker har förändrats. Jag. Vänner. Allt.
Det finns inte en chans i världen att jag för ett år sedan skulle
kunna tänka mig sitta framför min klass och spela upp en ny låt jag
kommit på. Detta kom att bli min vardag. Och under nian början
av ettan var självförtroendet nog som lägst. Jag skämdes för mina
ryggproblem(scolios, nu över) och jag tyckte inte jag var speciellt bra
på något alls. Medelmåtta helt enkelt. Och det blev inte bättre när jag
sökte till nästan alla musiklinjer och inte kom in på någon.
Frågasatte mig själv om det värkligen var värt att hålla på med musik när
man inte är bra på det. Men jag fortsatte trots allt och idag går
jag i musik klass och tycker ibland att de fortfarande är rätt sjukt
med tanke på hur många gånger jag försökt.
Det viktigaste är nog att man har vänner som jag känner sig trygg med
och känner att man kan skämma ut sig så mycket som helst för, som
bara finns där. Hela tiden, 24/7. OCH! Att man inte försöker för mycket
för att vara någon speciell identitet och håller hoppet uppe.

Kramar från mig

Haha vacker bild med ojämn lugg.
Visst är det lustigt hur vissa relationer bara försvinner med tiden utan
att veta riktigt varför eller vem man ska skylla på?
Och visst är det lustigt att medans vissa personer förbättras till starkare
personer, andra förlorar sig själva totalt?
Och visst är det lustigt att allt kan kännas skit när man egentligen har
allt man behöver och vill ha?
Och visst är det lustigt att två personer som är så bra vänner kan vara
så ofattbart olika att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen?
Och visst är det lustigt att man kan sakna något så mycket som man aldrig riktigt hade?

Fick en ros av mamma efter jag varit hos sjukhuset. Fina mamma.
Goda besked, jag är friii som en fågel, friii som en fågel lala la la la
Äntligen helt över, 3 år, men nu är det totally over.