memoriaa.blogg.se

Jag har så länge väntat på att kunna göra det här inlägget. Bara för att kunna försöka
förklara allt. Varför jag slutar med cheerleadingen och varför jag ibland kan ha verkat
helt skitzo när jag pratat om cheerleading. Ni förstår jag har en slags stark hatkärlek
till cheerleading. Jag har hållt på med det här i 2 ½ år och redan de första dagarna i
laget så var det något som fick mig att känna mig som hemma, nästan som en familj.
En trygghet. Alla fanns där och vi var en grupp som alla strävade mot samma mål
och brann för samma sak. Och lyckan att få stå på mattan och köra var så överväld -
igande så det är helt sjukt. Ett lyckorus som sprider sig genom hela kroppen.
Men med tiden så bleknade lyckan och jag såg allt lite klarare. Jag kände mig inte
längre som en individ utan bara som en i mängden. Osäkerheten kravlade sig upp
men jag skakade ständigt bort tankarna. Veckor gick och pressen på oss tjejer i
laget ökade och de handlade inte längre bara om att ha kul. Samtidigt under den
här tiden ökade mitt intresse för musik och jag visste redan innan att cheerleadingen
aldrig skulle ta musikens plats men nu ville jag bara fokusera på musiken.
Men ett lag är ett lag och då går det inte att ta hänsyn till varenda indevid.
I ett lag är man som ett, alla måste brinna för samma sak för att det ska fungera.
Jag började få ångest för varenda träning och gjorde endast som jag var sagd
att göra. Tillslut orkade jag inte och bröt ihop i skolan och fick ringa min tränare
och ställa in träningen. Allt jag ville göra var att ''bli fri'' och bli av men klumpen
i magen. En vecka senare var det dags att köra! Satsa allt! Den sista tävlingen.
Jag gav allt för det kändes inte som det fanns något att förlora. Jag höll ut slutposen
så länge som möjligt, lite lite längre. När jag tog ner min sträckta arm brast jag
tvärt i gråt som alla andra tävlingar men den här gången för att jag visste att det
var sista gången på mattan. Inge mer.
Med ett guld runt halsen satt jag helt och totalt tom hel på bussresan. Bara tom.
Nu en vecka senare känner jag en ENORM lättnad och vet att jag gjort rätt val
även om det kommer knyta sig i magen nästa gång jag ser Twisters Cheer Elite
på mattan för att jag inte längre är en del av det hela. Men jag har gjort rätt.

Jag vill bara avsluta med att säga att trots allt så har träningen varit otroligt viktig
för mig ofta och jag kommer sakna allt!
Men nu lämnar jag Senior B, iallafall för denna gång.