Döden
Panik. Jag hatar döden mer än allt annat på den här jorden. Jag kan sitta och tänka på döden och ba: ja men de är okej för jag är ändå gammal då och har levt ett bra liv sen kan de bara vända på mindre än en sekund. När jag om och om igen inser vad de innebär. Jag reser mig hastigt. Och hjärtat slår så otroligt hårt att de känns som nått ska gå sönder. Jag går förtvivlat runt i rummet och flackar över alla föremål. Försöker hitta något annat att tänka på vad som helst. När det inte fungerar går jag och sätter på radion, tv, datorn jag alla maskiner och media grejer som ger ifrån sig ljud av olika slag. Det här händer rätt sällan men när de händer så är det de obehagligaste som finns. Jag tror att de här kan vara en av anledningarna till att jag inte gillar tystnad. Tystnad lämnar så mycket rum för jobbiga tankar. Jag hoppas att jag någon gång kommer kunna hantera det här ämnet på ett lättare sätt för då kanske jag vågar se mig omkring lite.
Kram
